.

Jag hatar det här. Det här upp och ner humöret som jag alltid verkar vara på nuförtiden. Det känns inte kul, inte bra. Det känns inte alls. Jag känner ingenting längre. Ingenting förutom att jag saknar Dig. Och det är ju det dummaste som kan vara. Det finns inget sämre. Varför ska du alltid vara i mina tankar och förstöra mina fina dagar. Varför får du alltid regnet att verka så vackert. Så man bara vill krypa upp i dina starka armar och bara vara där, helt skyddad från omvärlden. Att veta att man inte behöver bekymmra sig för någonting i hela världen, att veta att du håller om mig, även om marken under våra fötter skulle försvinna. Du gav mig den känslan och jag vill faktiskt ha mer. Hur dumma vi än är mot varandra så vill jag alltid bara ha mer. Men det är slut på det nu. Du finns inte där för mig. Och egentligen finns jag nog inte här för dig heller. Inte nu när du inte ber om det.

Vad jag skulle vilja mest av allt var att någon av oss bara försvann. Inte på det sättet utan bara bort från stan. Den här stan är för liten för oss, för mig. Jag klarar inte av det. Bara tanken avtt faktiskt kunna möta dig gör mig skakig i knäna. Skulle du komma fram och prata med mig så tror jag ärligt talat att jag skulle falla ihop. Ibland önskar jag bara att vi aldrig hade träffats överhuvudtaget. Ikväll är en sån kväll. Ikväll är en sån kväll då jag bara vill sjunka under jorden, försvinna härifrån. Ta alla mina saker och bara dra.