.

Första gången jag såg Kent var i parken i Huskvarna. För övrigt en av världens bästa parker. Det var på Kalasturnén för jag vet att Hellacopters spelade samma kväll. Jag & Malin hade varit på "förfest" hos Tesa och hennes kompisar. Fast vi drack inget, vi var för små! Sen hookade vi upp med Jesper och Ka. Och vi stod och tittade på Kent, som jag inte tyckte var särskillt bra just då, och när dom spelade Musik Non Stop så hissade dom ner en gigantisk discokula. Sen var jag fast.

Andra gången vi var och kollade på Kent var i Kinnarps arena. Återigen Malin, Jesper, Ka och jag tror att Wille var med oxå. Inte helt säker dock. Det bästa med hela den konserten var att Melody Club var förband. Alla stod och skrattade åt sångaren för han såg rolig ut och rörde sig roligt. Den enda som var allvarlig var Ka för han visste bättre än oss andra. Vem kunde tro att den sprattelgubben skulle bli känd..

Tredje gången var på Tältturnén och det känns inte alls längesen. Malin, My, jag och Glenne grillade marshmallows(?) innan på Vätterstranden och hade jättemysigt. Jag tror att detta var när jag och O precis hade gjort slut för jag vet att jag var livrädd för att träffa honom på konserten sen.
Malin hade en jättejobbig tid och jag vet att jag höll om henne både hårt och länge och jag tror att det var Chans dom spelade då. Det finaste var när Jocke Berg kom upp på lilla scenen bakom alla och stod där med aukustisk gitarr. Avslutningen med Mannen i den vita hatten var hur bra som helst. Jag älskar dom extra verserna han la till.

Fjärde gången var på Hultsfred 2006. Jag kan inte beskriva det med ett annat ord än magiskt. Han var full, han glömde texter, han fifflade med det mesta där uppe på scen. Men han får det. Han är ju trots allt Jocke Berg. Vi stod ganska långt bak för att kunna se allt och slippa trängseln. Det var ok. För längre fram i publiken stod en man som jag ville springa fram till hela tiden och hålla i handen, men som tur var så hindrade trängseln mig. I Ansgar & Evelyne gjorde det riktigt ont i hjärtat.  

---

Vad jag egentligen hatar är att texterna går rakt in i hjärtat på mig och att minnena till dom aldrig kommer att försvinna. Men allt förknippas inte med något dåligt. Jag har fina minnen till Kent, underbara minnen.
Den 12 december ska jag och Carolina åka till Köpenhamn och ha en skitbra kväll. Jag vet att den kommer bli bra. Det finns inte plats för ett misslyckande.