.

Helsingborgsfestivalen var precis lika rolig/bra som jag hade väntat mig. Om inte ännu bättre. Min älskling Timo gjorde mig inte det minsta besviken. Han visste precis vad jag ville ha, och jag fick det. Tack. Eskobar var bra, Lisa var bra, Mando var oxå bra. Allt var bara bra. Det var lite tråkigt väder bara. Halvt regn halvt sol. Jag ville ju ha helsol. Men på fredagkvällen var det lite bättre väder, även om det var kallt. Att sitta och titta på Danmark över havet, i en solstol mitt i natten var mysigt. Vi misslyckades dock med korten. Överhuvudtaget var det inte många kort som blev tagna. Men minnen sitter väl i huvudet har jag för mig?

My och jag fick även lära oss lite nya saker. Eller jag framför allt. My skulle lära mig vad Elvan var, men vi fick även veta vad Skottfinten och En-gränna-polkagris var på köpet. Fast vi egentligen kanske inte ville haha. Men det var kul. Köpenhamn var toppen. Även om det bara varade en liten stund. Jag hann iaf köpa en t-shirt och ett väldigt fint halsband med den tatueringen som jag tänkte göra från början. Sjukt nöjd. Sen köpte jag tre böcker med. Tre!! Fatta grejen. Jag och böcker. Det finns egentligen inte på världskartan. Fråga My hur bra jag är på högläsning.... Det blev iaf Snabba cash & Robbie Williams på Väla Centrum och Jenna Jameson på macken i Värnamo. Så som jag har letat efter den boken, så finns den på macken där!? Nu fattas bara Marilyn Mansons bok och Magdalena Graafs. Fyller ju snart. Jag får önska mig dom då. Och Dita Von Teese också. Oj vad många det blev nu då. Dumt.

Och ja. Jag tycker att det är knepigt, läskigt, spännande och nervöst på samma gång. Det händer lite för mycket just nu för att jag ska kunna ta in riktigt allt. Min lilla, lilla hjärna tänker så att det knakar och jag vet bara inte vad som kommer att hända. Jag kan inte planera nånting och jag kan inte kontrollera nånting just nu. Vänta och se. Bara vänta och se. Göra mitt bästa, se ut mitt bästa, säga mitt bästa. Vara trevlig, glad, positiv, chick och rask. Det är bara inte jag. Jag kommer aldrig att bli sån.

Klumpen i halsen sitter för tillfället lite för långt upp och ögonen håller på att fyllas av nånting jag tror man kallar tårar. Så jag funderar på att göra som Angelica just nu. Lyssna på alla gråta-skiten-ur-sig-låtar som man bara kan hitta. Sen gå och lägga sig och hoppas på att allt är bättre imon. Vad ska man annars göra när den man vill ha närmast är alldeles för många mil bort.