.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?

Nej du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns.

Det är svårt att tackla dom här känslorna. Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Förutom med Chatös. Det här är en annan sak. Man kan prata med Farfar. Han kan säga hur han mår. Han kan faktiskt säga att han inte mår bra. Och det gör han också. Jag är faktiskt inte alls redo att förlora min Farfar än...
Och jag vet att när jag är ledsen så kan det komma saker ur min mun som jag inte alltid menar. Och att jag har svårt för att ta till mig när folk faktiskt försöker säga någonting viktigt till mig. På så vis är jag väldigt lik min Farfar. Enivs. Dum. Elak. Det är sån man kommer minnas Farfar, och det är sån jag är nu. Förlåt.
Jag hoppas hela tiden att mina vänner vet vad jag tycker om dem. Att de vet det, utan att jag behöver säga det till dom. Jag är så dålig på att uttrycka mig och dålig på att säga till er att ni verkligen betyder allt för mig. Jag vill kunna krama om er så att ni känner att jag verkligen menar vad jag säger. För jag tycker verkligen så mycket om er. På ett bra sätt. Och jag skulle väl bli mer eller mindre galen om jag förlorade någon av er..