.

Jag tror jag har kommit på min största rädsla. Jag är rädd för att bli gammal. Jag vill inte bli som min farfar. Sitta där och väsnas och vifta med armarna som att han ska slå ner varenda person som kommer i hans närhet. Han skäller på alla som vill honom väl. Han viftar med näven åt farmor som inte gör annat än tar hand om honom. Han känner knappt igen oss längre. Vissa dagar är han jättesnäll och hur go som helst. Andra dagar är han sån som han var idag.
Jag, Bella, Hanna & Alexander gick till skogen för att leka i en koja. När vi kommer tillbaka så ser jag farmor komma ut gråtandes från huset. Då förstår man att han har börjat igen. Och då ville jag bara därifrån. Jag vill inte se honom så. Han är så dålig redan och det blir bara värre. Det går fort också.
Ett tag tyckte jag att det var rätt åt honom, att han blev dålig, för så som han har betett sig i sina dagar. Jag tyckte han var värd det. Nu inser man att han har det inte lätt. Han har varit på tre olika hem allaredan och han trivs inte alls men ändå är han för dålig för att bo hemma. Och jag vill bara inte att det här ska hända. Kan man inte stanna tiden på något bra vis. Eller gå tillbaka? Eller bara göra nånting som gör att allt blir bra. Jag tror inte vi är redo för det här än..