.

And I know I won't admit it and I don't want to say it
But I still look for you in the park on my way home each day
And no, I won't admit it not even to my friends
They think I'm doing well and I even lie to myself

How long can you keep a secret from yourself
Like that storm that blew me back two years
To that first step I took away from you
And the hope that you left
It's hidden in my room and I'm a strong woman
But sometimes I'm weak for you

Idag har jag känt mig ängslig, rastlös och uttråkad. Jag hatar dom här dagarna när man bara väntar på att telefonen ska ringa, fast man vet mycket väl att den inte kommer göra det. Om den ringer så är det sent på natten, efter alldeles för många öl, efter alldeles för många månader och framförallt när allting har börjat gå bra igen. Är det nu jag ska räta på ryggen och stolt säga att jag inte bryr mig? För det kan jag inte. Jag bryr mig. För mycket för att kunna låta det passera obemärkt.
Alla har vi väl några spöken hit och dit som kommer och besöker oss? Det är helt normalt. Jag tror det. Då får man trösta sig med något. Att shoppa. Så jag klickade hem lite från Asos och från Barbarella. Så nu ska jag bli cool iaf.