.

Vilken jäkla helg det kommer bli! Smygstartade igår med en tur på o'larrys. Imon blir det 80tals fest! Jag är så taggad för detta. Jag har köpt en asful klänning, men tror inte jag ska ha den. Men hur som helst så kommer jag va ful imon vilket fall, det är iaf min idé.
På lördag är det kareokekväll och då ska det sjungas som aldrig förr. Tror dock att jag behöver en stor mängd alkohol för att ens våga sjunga haha.
Eftersom E tyckte igår att jag hade en grym utväxt i håret så har jag idag slingat det.Gött!

Allt som oftast har allting en logisk förklaring. Inte allt, men nästan allt. Jag har tänkt så det knakat, jag har gråtit, jag har varit arg, jag har ignorerat problemen i fråga och bara struntat i det. Jag bryr mig så mycket att jag inte orkar bry mig längre. Men när jag väl får veta orsaken så har jag så svårt för att ta till mig det. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Vad kan jag säga för att det ska bli bättre? För det är just det jag inte kan nu. Mot sjukdomar har jag ingen makt! Och det gör mig så jävla arg. Det är ju jag som ska vara stark och stötta, men jag har ingenstans att hämta kraft ifrån just nu. Det spelar ingen roll hur mycket jag sitter och tänker på det. Jag kan ändå inte göra nånting för att det ska bli bättre. Om det bara kunde drabba mig istället för alla jag tycker om..

-Sova mycket mer. -Äta massa mumsiga kakor. -Ha någon som bråkar om tvdosan med mig. -Åka tillbaka till KL. -Få min tshirt från H&M. -Vara ledig...... Och massa massa annat. Jag vill oxå ha ett tvspel. Så om någon vänlig själ vill ge det till mig, så är det helt ok! Mitt konto står förvisso fortfarande på plus, men inte tillräckligt mycket för ett tvspel haha. Så dumt..

..bra! Mycket bättre än bra ibland. Och mycket sämre än bra ibland. Men överlag, bra.
Vi började ju allting med att komma ner till familjen Schelin och deras lägenhet på 37:e våningen för att fira Edvards födelsedag. Alltså vilken utsikt, riktigt häftigt. Man såg det mesta från deras balkonger - Petrona Towers, KL Tower, Kungens blivande palats, man hade utsikt över heeela staden helt enkelt.

Dagen efter det så var vi uppe med tuppen och skulle flyga ut till Perhentian Island. Först fick vi flyga i typ en timme för att komma till Kohta Baru och sen åka taxi därifrån i ungefär en timme, kändes som en evighet på den skumpiga vägen, och sedan båt i en timme för att komma ut till själva ön. Sen var vi i heaven i några dagar. Där hann vi med att snorkla, vilket jag trodde att jag aldrig skulle våga, men det var riktigt ballt att se alla färgglada fiskar och roliga bottenvarelser. Vi var ute och gick i djungeln, vilket var äckligt svettigt men roligt. Konstiga djur och lianer haha. En dag åkte vi till lilla Perhentian (vi var på stora) och skulle till en strand som hette Long Beach. Där var det sjuka vågor som vi badade i. Självklart solade vi en del med men eftersom vi, okunniga svenskar, brände oss sjukligt första dagen så tog vi det lite lugnt med solen.

Sen åkte vi tillbaka till verkligheten. Samma krokiga väg tillbaka såklart. Varför känns vägen till verkligheten alltid så krokig? Det kanske bara är jag som tycker det.. Hur som helst. Inne i stan igen så hittade vi på massa saker. Det här har knappt varit en semester utan det har varit saker att göra hela tiden. Vi har knappt hunnit med allt. En dag var vi i Batu Caves. Därifrån gör dom tydligen alltid resereportage. Det var coolt, en stor grotta med apor och fladdermöss. Mamma blev bestulen av en apa, Hanna fick panik av all rökelse och konstig musik. Att gå uppför ca 250 trappsteg i 30-35 grades värme var mindre kul. Efter det åkte vi till ett superstort shoppingcenter. Svalt och skönt! Alltså det här var sjuka shoppingcenter! Där hade jag kunnat gå i flera veckor tror jag. Riktigt kul. Hanna hade sin första Haägen Dazs upplevelse, och hon blev mycket nöjd.

En kväll var vi på den coolaste bar jag nånsin sett. Lunabar hette den och låg på taket av ett höghus. Pool och elddansare och utsikt över hela Kuala Lumpur tackar man ju inte nej till med en drink i handen. Mysit. Vi var även uppe i KL Tower a.k.a Tv-tornet. På 335 meters höjd är iaf inte jag kaxig. Men det regnade och var lite disigt när vi var där uppe så utsikten var inte den bästa. Chinatown var helt och hållet galet. Men vi hittade några äkta fejk saker som vi prutade ner till "happy price for you, happy price for me". Fast jag tror egentligen dom hatade oss big time!

Jaa, dagarna gick och nu sitter jag här hemma igen. Jag hade gärna stannat mycket längre för jag har inte saknat särskillt mycket här hemma. Några enstaka vänner, en bästa vän, min säng och min skinnjacka liksom. Nee, resten skulle jag klara mig bra utan. Jag längtar redan bort igen men tiden till Hultsfred hoppas jag går fort. Så fort solen kommer ska vi ta hand om Hasse. Stackarn, han har haft en hård vinter..

Faktiskt är det skönt att vara hemma. Men jag hade gärna stannat ett tag till, det förnekar jag inte! Det har hänt så himla mycket på så kort tid. Men oj vad kul vi haft. Fan jag orkar inte skriva nåt nu, jag är "jetlaggad", haha.

Snart kommer världens bästa vän till mig!!

Jag går och klagar på att alla andra är så jävla bittra hela tiden men den största jävla bitterfittan är jag själv. Det känns bara fel och dumt att träffa dig för jag vet inte vad jag ska säga eller vart jag ska ta vägen. Och det förstör så mycket för mig. I mig. Det gör så ont ända in i det lilla mörka hjärta jag har kvar. Jag är inte arg på nån, jag är arg på mig själv för att jag aldrig kan släppa taget. Aldrig kan gå vidare eller vara öppen för nya förslag. För när jag väl är det så går det bara åt helvete ändå. Jag är bara trött på allt. På alla! Särskillt ikväll och särskillt just nu.

"jag vet att jag bara sårar.

och jag hatar mig själv för det väldigt mkt du och alla andra kompisar är dom underbaraste man kan ha . men det förstör jag genom att såra er och beter mig som skit. hatar mig själv för det. varför ska jag alltid förstöra. det som höll på att bli så bra det förstör jag på 1 sekund. vill inte förlora er ju. ni är dom bästa vännerna man kan ha . och jag förstör det. underbara vänner hittar man bara en gång i livet och dom håller jag på att förlora och allt är mitt fel. förstår inte varför jag alltid ska krångla till det. få andra att må dåligt. hatar mig själv så jävla mkt. förstår ifall ni inet vill ha kavr mig som kompis längre fullt förståligt faktiskt. men jag vill bara att ni ska veta att jag älskar er . men jag visar det på ett jävligt konstigt sätt. förlåt för att jag alltid sårar."

Det här fick jag av en vän en gång. Vad hände, vad gick snett och när hände det? Förutom den delen där hon skriver att hon hatar sig själv så verkar det som att hon kunde tänka lite bättre innan.
Men det här är längesen. Nu känns det som att det inte spelar någon roll. Alla gör ju sina val. Jag har gjort mina. Ett av mina val är att inte umgås med folk som bara gör mig illa. Än så länge lyckas jag ganska bra. Sen tar det ju faktiskt lite tid att inse saker och ting. Men om just detta kan jag tänka jävligt klart. Ajökens.