.

Jag har nästan glömt bort dig. På riktigt. Häromdagen kom jag att tänka på när vi satt vid utsikten på Egnahem, du & jag, och firade att våren hade kommit. Första gången vi gjorde det var underbart och jag försökte komma ihåg känslan av att ha dig där nära mig. Men jag kunde bara minnas den andra gången vi firade in våren. Två år efter den första. När vi satt där och tittade på Huskvarna, som faktiskt är ganska fint där uppifrån, så kunde jag inte känna samma värme som första gången. Det var en helt annan sorts kemi mellan oss. En deprimerad känsla låg i luften och den kröp bara närmre inpå mig som att det var förutbestämt. Det kanske aldrig var meningen att det skulle vara du & jag för alltid men när inte ens mina minnen håller mig varm om hjärtat så blir jag ledsen på riktigt.. Det var väl därför som jag hade lite svårt att somna igår. Jag kommer knappt ihåg dig! Jag vill ha våra minnen för alltid. Jag vill kunna komma ihåg hur dina händer känns, hur dina läppar ler och hur dina ögon ser djupt in i mina. Jag vill ha känslan av att aldrig bli släppt ur din famn. Som den kvällen vi bråkade och du höll om mig så hårt att jag aldrig skulle kunna komma därifrån. Den känslan vill jag ha. En känsla av trygghet och förälskelse. En känsla av att du finns där för mig vad som än händer. Den finns inte. Kommer aldrig finnas hos dig mer. Det är det som gör mig så ledsen. Att jag kanske har kommit på det nu. Du & jag, det finns inte längre. Nu är det Du. Sen är det Jag. Och det gör ont. Väldigt ont. Men det är nödvändigt.
Det enda jag minns av dig är alla bråk som vi har haft i efterhand. Senast på juldagen. Dina ögon såg djupt in i mina, men inte på det sättet jag vill. Du gjorde mig rädd. För vad vet jag inte. Rädd för att se dig? Rädd för att du skulle säga ord som jag inte ville höra? Så jag gick därifrån. Eller jag gick ju inte direkt. Jag ramlade därifrån. Sen minns jag ju såklart sveket från Hultsfred. Det sitter för livet. Vad du tänkte med då det kan jag bara inte förstå. Men vad jag tänkte på, det är ett ännu större mysterium. Och det kommer förmodligen hålla sig olöst också.

---

Sen bilolyckan har allt kännts hopplöst och tråkigt. Innan den hände så var jag pigg, jag ville mer och det kändes som att allt började ordna upp sig. Nu är allt tillbaka på noll igen. Jag orkar inte med allting. Allt prat om hur glad man borde vara. Studenten, jobbet, praktiken, allt gnäll om hur man borde göra saker och ting som man inte har lust till. Det enda positiva just nu känns som att det är att jag har börjat träna. Men inte ens det kan jag ju göra fullt ut! Men nånstans ska man väl börja. Förhoppningsvis kommer jag upp på ruta ett snart. Det är väldigt tomt och ensamt här på botten.