.

Jag och Danne pratade lite på jobbet idag. Jag tror det var nån slags pepptalk han försökte med. Jag vet inte om det fungerade, jag får reflektera över det imon. Danne, med sin kloka ålder, förstod precis vad jag pratade om och hur jag kände. Och han trodde att när jag fyller 33 så kommer jag, fortfarande, tänka på allt. För det gjorde han. Och man vill bara bli lämnad ifred. Fast ändå inte. Varenda gång du går, så får du alltid med dig en liten del av mig och jag känner att jag är värd det. Ta allt, ända tills jag är tom igen, så att jag kan börja på nytt, ännu en gång. För just nu är det en cirkus i mitt huvud. Och den kom alldeles olägligt.


Tid har förlöpt, dagar har gått. Månen har vandrat sin väg genom vitt och svart och grått. Jag har saknat ditt skratt. Jag har saknat ditt hår. Jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går. Det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig.
Ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska. Men jag har saknat din hand, har saknat din röst. Ensamma dar har jag saknat ditt huvud mot mitt bröst. Somliga dar tar jag in vad jag hör. Det går kvällar ibland när jag inte ens undrar vad du gör. Det är ibland som förut, ibland har jag känt att jag duger. Jag har hämtat och samlat ihop nog med kraft att gå ut.
Jag ser dig fortsätta nu med varsamma kliv, jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv. Jag har saknat en vän, jag har varit på krogar och barer. Det har hänt att jag ljugit och sagt att jag måste gå hem. Jag har saknat din röst. Nu har du en ny. Ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry..

Lars Winnerbäck. Vem lyckas annars träffa så rätt om inte han?