.

För bara någon dag sen så tänkte jag "Fan vad skönt, nu känns det här skitbra. Jag har ingenting emot Honom längre." Men som så många gånger förr så stannar lyckan ungefär lika länge som solen gör nuförtiden, och vi som har lite koll på vädret vet ju att det inte är alltför länge.
Egentligen vet jag inte varför jag blev så irriterad över att träffa honom idag. Kanske för att han inte ens frågade hur det var, eller för att han inte gav mig en chans att hinna fråga honom. När han kom sa han inte ens hej, utan han sa vad sliten du ser ut. Aha, tack? Eller vad ska man säga. Sen när dom handlar, av mig naturligtvis, så står hans tjej och stirrar på mig som ett jävla fån och han beter sig som att han inte ens känner mig. Kom igen.
Jag har verkligen haft mycket annat att tänka på den senaste tiden att jag liksom glömt bort honom. Vilket är skönt. Men men, vad får man för det. Andra problem istället och annat att tänka på. Och snart skiter jag i det också. Jag kan inte bestämma över nån annans liv, jag kan bara inte det. Jag har fullt upp med mitt eget.